Att gå på date i Mexico är inte det enklaste, men det är väldigt överraskande och roligt! Häromdagen var jag på min andra date med A. A är väldigt seriös, jobbar för regeringen, är katolik och dansar som en gud. Hursomhelst så var vi ute iveckan. Efter att ha ätit gott, dansat salsa och pratat om guds existens, eller i mitt fall oexistens så kollade A mig djupt i ögonen och sa med största allvar ”bli min flickvän”. För mig kändes det som att åka 15 år tillbaks i tiden till högstadiet där man blev flickvän med alla möjliga genom att fråga chans, utan att egentligen känna varandra. Fast det är ju å andra sidan väldigt enkelt att fråga chans, då vet man ju om man är ihop eller inte. Det går ju bara att svara ja eller nej. Inga gråzoner här inte. På A´s fråga svarade jag hursomhelst nej men jag tror inte han tog piken så bra. Kärleksmail, sms och telefonsamtal är jag numera dränkt i. Och msn vågar jag inte ens gå i närheten av =/ Men det som är spännande med att gå ut med mexicaner (detta är förövrigt en grov generalisering då jag inte har gått på date med varenda mexican, men jag anser att jag har varit ute med så pass många att jag kan generalisera vid det här laget) är att de är så otroligt passionerade. Jag har aldrig förut varit med om att fullvuxna män eller kvinnor öppnar sina hjärtan så mycket. Det har sjungits, upplästs poesi, tårar har fallit… det är så romantiskt alltihopa att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag blir alldeles nervös. Jag må vara känslomässigt lagd men det där med romantik får mig bara att vilja sjunka genom jorden.

På lördag ska jag gå på date med en annan A. Denna A är totalt oseriös, spelar i ett band och ser precis ut som Han Solo i Starwars. Förhoppningsvis blir det inga kärleksförklaringar utan bara en rolig kväll.

 

 

I den mörkaste jungeln  har jag varit under helgen. På uppdrag av vårt arbete for jag och erika ut till byar mitt ute i ingenstans och pratade, inspirerades och panelerade med ungdomar. Det var så spännande, flera av byarna låg så off the road att vi var tvungna att krossa floder venedig style, gå på smala stigar genom tättväxande junglar,  gå längst med stupande stigar vid bergskedjor. Det hela var väldigt spännande. Väl på plats i byarna var befolkningen oerhört vänliga och spännande att prata med, men många var väldigt blyga. Många indianer här har under så många år (typ sen spanjorerna satte sin fot här) blivit förtryckta så de har vad vi kallar för jantelagen. Dvs de tror att alla som inte är indianer är bättre än dem. Därför har många svårt att prata och uttrycka sig när de pratar med folk utanför byn. Och just nu känner jag att jag skulle kunna vika mitt liv åt att arbeta med indianerna för att de ska få bättre rättigheter i samhället. Men de vi besökte bodde så vackert, längs med floder och pyramider (!). Nu är jag tillbaks i Mexico City och drömmer om att åka tillbaks och leva med mina nyfunna vänner i jungeln.

Denna helg tillbringades efter en upplevlserik bussfärd (vi krockade/åkte av vägen 3 ggr) i en underbar liten hippie by som heter Malinalco. Bergen som omringade staden var som tagna ur en indiana jones film och djungeln andades mystik. Jag bodde hos en zenbuddhist som heter Laura och som har sin egen zen-do i sitt hus. När jag steg innanför hennes grind var det som att komma in i en oasis. Det växte stora lummiga plantor, fjärilar stora som min handflata landade på axeln... det var som en dröm, och jag ville aldrig återvända till DF´s  (mexico city) stressiga miljö. Varje morgon mediterade vi en timme, åt en lång frukost och filosoferade om livet och allt som kommer med det. Sen arbetade vi med ungdomarna som vill förändra världen. För mig har jag aldrig kännt mig så tillfreds och rofylld som jag var under denna helg. Nästan alla ingredienser som får hela mig att jubla var där, det enda som saknades var mina nära & kära ;)
Laura var så inspirerande. Hon hade under flera år jobbat som konsulent, varit strikt och riktigt business. En dag vaknade hon och insåg att detta inte var livet hon ville leva och ändrade livsstil. Hon jobbar fortfarande som konsulent, men idag med uppdrag som tillför mer åt samhället. I början av januari är jag bjuden tillbaks dit för att bidra med min kunskap i en workshops för ungdomar där kreativiteten ska väckas. Eftersom det är detta jag brinner för är jag lockad men samtidigt har jag planer på att hänga med indianer i djungeln i chiapas under denna period. Två guldalternativ så vad jag än väljer blir det perfekt =)

det har varit fest från dag till natt den senaste veckan. Igår firade vi som sagt Ivan återigen hemma hos min chef. Det var god mat, skönt folk och mexikansk musik. Jag har aldrig dansat så mycket i hela mitt liv som igår. Jag tror jag var non stop på dansgolvet från 6pm till långt in på morgonen. Det kanske är det enda felet med att vara svensk på en mexikansk fest, man är ett mycket lovligt byte för dansanta kavaljerer =) Annars var det faktiskt helt underbart! I slutet av kvällen kände jag mig som en stjärna på salsa, kumbia och merengua.
En sak som ä lite konstigt här borta är att det är super populärt med wrestling maskar. Ni vet sånna där glänsande, kitschiga plastgrejer man trär över huvudet. Igår hade en kille på sig en sån på festen, och det var lika normalt som att jag hade örhängen. Jag har lite svårt att greppa grejen med det, och kan inte mer än hoppas på att jag själv inte hakar på denna udda trend.