Jag förstår inte arbetstimmarna här i Mexico. Vi arbetar 9-19 varje dag, oftast tar människorna arbetet med sig hem för att slutföra. Hur mkt jag än försöker så kan jag bara inte fokusera energiskt eller arbeta effektivt i 10h varje dag, 5 dar i veckan. Det är stört omöjligt. Men jag har en liten känsla att det även är omöjligt för mexicanerna för stämningen här på Ashoka är minst sagt avslappnad och vi tar långa luncher, det är härligt mycket informella raster och så har det införts roliga fredagen där en lycklig lottad medarbetare hittar på nått mexicanskt och roligt med mig så jag lär känna den mexickanska kulturen. Förra veckan blev jag lockad med 7 roliga heldagsaktiviteter men dessvärre har jag ett samvete som sa att jag var här pga av internship, inte backpacking och tvingade mig själv att säga no gracias till 6 utav dem.

Egentligen ska jag förbereda 3 intervjuer jag har på spanska imorgon med viktiga samarbetspartners till Avancemos. Mitt samvete säger återigen fokusera, men det är verkligen fysiskt omöjligt. Galen helg med lite sömn och en måndag som aldrig verkar ta slut är ingen bra kombination.

Jag skrev alldeles nyss att jag är så lyckligt lottad som får vara här i Mexico City. Men det jag är allra lyckligast över är såklart alla fina, smarta, begåvade vänner och familjemedlemmar som jag alltid har med mig, även om Ni fysiskt är väldigt långt borta. Alla Ni som kärleksbombade, peppsnackade och uppmuntrade när allt var som allra kasst. Jag är så glad över att jag har så fina människor som ställer upp när det brinner. 

I går så åkte jag och Tatiana långt bort till en super fattig mexicanska by för att sitta i en panel där ungdomar presenterade sina projekt för att komma med i Avancemos. Det var så spännande att se de nervösa uppklädda ungdomarna presentera vad de ville göra. Ok, jag kan medge att jag inte var super imponerad utav innovativiteten eller hållbarheten i projekten men det var sjukt ballt att se vad de tyckte behövdes som allra mest där ute i mexicanska vishan. Det mest hypade projektet var ett torr dass (det finns inte utan människorna har gått på toaletten så mycket i det fria att det har förgiftat vattnet). Ett annat super innovativt var ett projekt som skulle införa recycling på byns universitet. Här är detta super coolt och nytänkande, vilket får mig att förstå varför jorden håller på att gå sönder. Även om det var kul att sitta i panelen så blev det en ganska absurd känsla av att bli behandlad som en expert då jag själv för tre veckor sedan stod inför en panel och höll på att pissa på mig av nervositet, samt att de flesta som presenterade projekten faktiskt var äldre än mig och garanterat kan mer om vilka behov som existerar. Men det var en ball erfarenhet. Så här såg det ut

Jag är kär! Det tog två frustrerande, bråkande, olyckliga veckor men äntligen så har kärleken slagit till. Jag älskar Mexico City. Staden må ha sina brister men just nu känner jag mig som den mest lyckligast lottad kvinna på jorden som får möjlighet att vara i denna enorma, spännande, nervkittlande, levande stad.

Ikväll hade vi överraskningsfest för min arbetskollega LuLu. Trots att jag var 2h sen så lyckas jag självklart möta födelsedagsbarnet i porten =/ Hursomhelst så spenderades hela kvällen med god mat, gott dricka, roliga människor och massor av dans. Cumbia kan vara det roligaste nånsin!!!  Det var en dans som var HELT galen och som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på. Det hela gick ut på att man skulle hoppa runt som man var på rockkonsert och varje gång man kom nära en annan människa så skulle man tackla denna. Och inte lite putt utan tänk amerikansk fotboll tackling så har Ni stämningen. Folk flög!