Dagen har börjat i total förvirring och jag är rätt säker på att mina kollegor funderar på om jag:

1) Ramlat och slagit i huvudet.

2) Fortfarande sover.

3) Är jävligt korkad.

4) Bara skojar.

Jag vet faktiskt inte.

Att vara lite förvirrad och att det blir fel är dock ingen ovanlighet i det här yrket. Oftast handlar ju allt om tidspress och deadlines som ska hållas. Vilket i vissa fall kan resultera i otroligt konstiga felskrivningar och skumma felsägningar.

Min värsta artikel någonsin skrev jag dagen före nyårsafton år 2005. Jag jobbade som kvällsreporter på Nya Wermlands Tidningens sportredaktion.
Samma kväll skulle hockeylaget Färjestad spela en match mot MoDo på bortaplan och jag hade fått den eminenta uppgiften att telefonintervjua tränaren Bo "Kulon" efter matchen.
Helt fine med mig.

Det var bara det att matchen blev uppskjuten en timme, vilket innebar att min tid för att hinna ringa, intervjua, skriva och skicka texten till redigerarna var 40 minuter.
När tre perioder var spelade var resultatet oavgjort, vilket medförde två sudden death omgångar.
Direkt efter att matchen äntligen hade avgjorts ringde jag till tränaren Bo "Kulon" och gjorde en telefonintervju, samtidigt som skrev jag texten.
En av redigerarna kom och mumlade något om att de faktiskt hade en text från nyhetsbyrån TT som vi kunde använda oss av.
– Fan heller, nu ska vi göra årets sista sportsidor på egen hand, fräste jag till svar.

Texten skickades iväg tio minuter senare och allt verkade frid och fröjd.
Till dagen efter, då min mobiltelefon var det populäraste numret att ringa till. Och det var inga "gott nytt år"-hälsningar som folket ville framföra till mig. 

Det var mer: Vad i helvete har du skrivit för någon artikel? Är det här ett skämt? Snälla, säg att du är medveten om det!

Jag förstod verkligen ingenting förrän jag slog upp tidningen och fann följande fel:
1) Jag hade varit konsekvent nog att kalla tränaren för Bo "Klon" genom hela artikeln, förutom på ett ställe där jag kallade honom Bo "Kon".

2) Istället för att skriva "Jonas Höglund styrde in Rami Alankos backskott" hade jag lyckats med meningen "Jonas Höglund styrde in Rama Allans nackskott".

En av grejerna jag gjorde sista dagen på år 2005 var att skicka ett skamset sms till FBK:s tränare Bo "Kulon" och bad om ursäkt. Jag minns inte om jag fick något svar men vid de tillfällen vi kom i kontakt efteråt så var han åtminstone riktigt hövlig.

Vad jag lärde mig av misstaget? Gör aldrig en intervju och skriv en text på tio minuter utan att läsa igenom den minst tre gånger efteråt. 

Jag och praktikant-Jasmin har varit och gjort en intervju vilket resulterade i att hon debuterade som reporter. Jag är stolt! Hon skötte sig exemplariskt och när vi kom tillbaka till redaktionen skrev hon ut texten på nolltid (snabbhet är a och ö för en journalist).

Minns min egen reporter-debut med illröda kinder.
Jag var 17 år, praktiserade på Nya Wermlands Tidningens sportredaktion i Karlstad och jag intervjuade en före detta hockeymålvakt som utbildade sig till bandymålvakt. Behöver jag ens säga att de första 100 versionerna totalsågades av den annars supersnälla sportchefen?
Haha... efter en veckas jobb blev texten äntligen klar och kom med i tidningen. Trots att den fortfarande sög riktigt mycket.

När jag ändå håller på kan jag lika gärna dra mitt andra verk som kom med i tidningen. Det sägs att andra gången är mycket enklare, i mitt fall var det verkligen inte det...
Jag var på ett utejobb som gick ut på att jag skulle lära mig att åka snowboard. Och skriva om det.
Jag slog ihjäl mig på riktigt, blev därefter upplurad i offpisten av den överjävlige fotografen och den kommande veckan rörde jag mig som en stelopererad smurf (om jag rörde mig alls, det var något jag undvek).
Förutom det så totalsågades min första artikelversion, och det dryga var att jag lyckades skicka iväg just den versionen till redigerarna på grund av ett litet tekniskt misstag... som dessutom inte upptäcktes av någon.
Behöver jag säga att ingen var direkt överlycklig när de läste tidningen? Ja, förutom mamma, farmor och mormor som ihärdigt varit superstolta trots att jag knappt stavat mitt namn rätt.

I morgon ska jag bjuda er på min värsta artikel någonsin, i världshistorien, som dessutom toppade tidningen Journalistens sista sida där mediavärldens värsta missar förkunnas...

Den senaste timmen har mitt hjärta stannat ungefär sju gånger.

Anledningen var att jag skulle åka med saker hem till Jonas, vår eventgangster, som bor på Hammarbyhöjden.

Garagedörren vägrade naturligtvis att öppna sig och jag ringde Jammin för att höra vad det magiska knepet var. När han berättade att jag var tvungen backa ner i den trånga och snirkliga gången, stänga av bilen i den lutande gången, kliva ur bilen och stöta nyckeln mot en bricka – då var jag tvungen att svälja fem gånger för att inte backa över mig själv i ren impuls...
Lyckades inte repa bilen (alltför mycket tror och hoppas jag?) innan garagedörren öppnade sig. Men hjärtat stod still under den tiden, vilken legitemerad läkare som helst hade dödförklarat mig under den lilla proceduren.

Väl ute på Sveavägen mot Söder insåg jag att det här med att följa instruktioner är en rätt kass egenskap som jag inte besitter.
Ringde än en gång Jammin som muttrade en miljon gånger "håll rakt". Så till slut gjorde jag det.
Väl framme vid Gullmarsplan svängde jag höger precis som Jonas hade talat om. Men han hade sagt fel, tydligen skulle jag till vänster, och det insåg jag efter att nästan blivit överkörd av en buss och fem andra bilar.

Hittade till slut hem till Jonas, efter 21 vägar som var fel.
Packade ur saker. Packade i saker.
Körde mot Centralen.

Självklart (vem trodde något annat?) körde jag fel fyra gånger. Till slut hittade jag en egen väg fram till Centralen. Hade polisen kommit hade de nog bett Jonas – som inte har körkort – att ta över förarstolen och ratta oss rätt.

När jag hade parkerat tjöt jag rakt ut: "Jag är så jävla bäst! Jonas, du borde ta mig fan gifta dig med mig för jag är så förbannat ball!". Han var inte helnöjd med mitt frieri utan nöjde sig med ett nervöst skratt innan han kastade sig ur bilen ut på stadig mark, undrar varför? Haha...

Nu sitter jag på redaktionen. Rätt skakig. Jävligt nöjd över att ha klarat denna helvetesresa och över att jag fick ner bilen i garaget utan skador.

Hoppas verkligen inte mina chefer läser detta för då lär jag aldrig mer få låna bilen...

Petrus lever!

Vår chefredaktör och AD har kommit tillbaka efter tre dagars "jobb" på Island.