Så där ja.
Efter en helg utan karaktär, disciplin och kontroll så är jag redo att sjunka ner i biofåtöljerna ikväll.
Det är Män som hatar kvinnor som ska ses tillsammans med mina ljuvliga kollegor Lärkan och Petter.
Alla säger att filmen ska vara sjukt bra, så jag har rätt höga förväntningar.

Annan kuriosa är att folk som sett filmen oberoende av varandra påpekat att rollfiguren Lisbeth Salander (spelad av Nomi Rapace) och jag är otroligt lika.

Min vän Karro fattade sig rätt långt via msn:
"Du är sjukt lik Nomi Rapace i rollen som Lisbeth Salander. Både snygg och arg. Ni har samma drag, hårda men snygga. Det är nåt med mimiken i läpparna, och näsans rygg. Ta det som en komplimang."

Ehh, okej.
Så, look-a-like or not?

Jag har kollat upp lite kring Ebba Von Sydow och Linda Skugges uppdimensionerade "bloggkrig" om vem som egentligen har mest rätt till att klaga över en stressad vardag:
Ebba, 28 år, noll barn och som jobbar röven av sig.
Linda, 35 år, tre barn och som jobbar otroligt mycket.

Anledningen till att jag fördjupat mig är att jag känner så jävla väl igen den här situationen. Ur Ebbas perspektiv.

Jag förvånas inte ens över att Ebba fick en verbal käftsmäll när hon i sin krönika pustade och stånkade ut att hon hade ångest över sin egen prestationsförmåga, att hon kände sig slutkörd och allt det där (läs själva via länkarna längst ner).

För som ensamstående yngre kvinna, mitt i karriären och med en perfekt fejkad fasad får man ALLTID höra att man inte ska klaga. För man har ju inga barn eller familj att tänka på. Det är tydligen kriterierna för att man ska få klaga över sin livssituation.

För att applicera över detta på mitt liv. Några exempel och några argument som jag har hört.
* Jag klagar på att jag har det stressigt – jag får skylla mig själv som jobbar ihjäl mig.

* Jag har ångest över min bostadssituation – jag ska hålla käften för jag har bara mig själv att bry mig om, jag kan ju lika gärna bo på en kompis soffa.

* Jag har dåligt med pengar i slutet av månaden – det ska jag inte ha för jag försörjer bara mig själv och då borde man ha pengar kvar.

* Jag säger att jag inte är sugen på  pojkvän – helt oförståeligt, jag måste ju skaffa barn snart så att livet får en mening!

* Nej, jag vill inte ha barn – jag är omogen, egoistisk och borde växa upp och skaffa mig ett riktigt liv.

Att fokusera enbart på karriären och känna att barn är ett kapitel om flera år är sällan accepterat.
Det är heller inte accepterat att ha ångest över sin livssituation med stress, för man har inte en aning om vad stress och ångest handlar om.

Jag vill poängtera att alla känner utefter sina egna liv.
Ja, alla mammor och så vidare har säkert en helt annan ångest över vad deras liv går ut på att pussla ihop.

Men samtidigt – jag tänker inte be om ursäkt för att mitt liv också kan ge ångestattacker utan dess like.
Jag vill, liksom Ebba, kunna spy ur mig om jag har tokig ångest över en dålig dag på jobbet, en proppad agenda, för få timmar på dygnet och huvudvärk för att man tänker för mycket.

Jag vill att min vardagsångest ska tas på allvar. 

Igår hände värsta Jesusgrejen – jag insåg det roliga med att se på fotboll! *wow*

Jag tror vi såg Inter mot Manchester United.
Vi hejade i alla fall på de killarna i blåa sparkdräkter, förutom när Christiano Ronaldo i röd sparkdräkt visades. Han är till och med snygg från noll meters avstånd
Jag har inte en aning om hur matchen slutade för jag var på toaletten då.

Killarna var rätt impade av mina fotbollskunskaper, tjejer brukar ju inte vara särskilt uppdaterade... Men jag vet vad offside och sånt där är. Jag lärde mig faktiskt lite under min tid som sportreporter... så med ett "godkänt" i röven får jag följa med även ikväll då Liverpool ska spöa skiten ur något korpenlag.

Just om Liverpool har jag kunskaper. De kommer från England och mitt ex köpte en rosa mössa med deras logga på när vi var i London.

Jävligt söt mössa.
Och där tog de kunskaperna slut...

Ps: Jesusgrejen med att vara med och stirra på fotboll är att man är ensam brud bland 100-tals män. Fördel. 

Aftonbladet har gjort det igen!
De verkar försöka publicera så fula bilder som möjligt på huvudpersonerna i artiklarna.

Den här bilden på kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling slår alla rekord.
Ser ni hennes haka?
Dum fråga, den är svår att missa...

Här gör hon dessutom en min som gör den liiite större, den tar upp halva ansiktet. Och man tycker att Aftonbladet borde ha några fler bilder att välja på än just den här.
Räkna med att hovet snart stämmer skiten ur kvällstidningsgiganten. Den officiella skälet lär vara att de deklarerade nyheten i förväg. Men egentligen handlar det om hakbilden.

Annars – skojigt att de äntligen får gifta sig.
Jag har bara två följdfrågor:

1) Vad tycker alla i Hälsingland om att Daniel blir Hertig av Västergötland? Känns det okej med dem? Är de tillfrågade sen innan?

2) Var det någon person i regeringen som röstade emot att Daniel äntligen får gifta sig med Victoria?