Min dator har bråkat med mig oavbrutet idag.
Det började med att mina kollegor bytte ut min bakgrundsbild när jag var på en intervju.
Och när jag kom tillbaka var min sjukt stora skärm fylld av en pygmeliten snopp i baouwtastor inzoomning. Vackert. Och sen dess har min Mac bråkat alltså.

De som kan något om datorer säger att det inte går att få virus på Mac-datorer. Men hey, Titanic skulle ju inte kunna sjunka och se hur bra det gick...

Intervju var det alltså.
Denna gång med Mattias Edlund som varit sångare i The Motorhomes, nu kör han solo via artistnamnet John ME.
Efter två minuter kom vi fram till att våra hundar är av samma ras. Det var en icebreaker utan dess like (vovveägare är såna av naturen) och efter ytterligare fem minuter var vi så töntiga att vi till och med drog fram mobiltelefonerna och visade bilder på vovvarna... haha!
Egentligen är det nog bara vovveägare och nyblivna päron som ser charmen i att visa bilder på sina små monster.

Petrus står och grämer sig lite för att gå hem. Jag har samma känsla. Men jag ska rymma till gymet om 20 minuter. Träna lite, försöka ta det hela seriöst, och typ spana efter den där stackars rockkillen som jag som sagt har en tendens att glo lite för mycket på, haha.
Kul att jag har ett liv.
Kul att jag åtminstone inte jobbar dygnet runt längre.

Jag har "flexat" ut lite tid från bloggen.
Inte för att jag är den mest aktiva ordbajsaren, men ändå...
Tre tryck på åtta dagar kan till och med sätta en arbetsnarkoman som mig ur spel.
Lägg till att jag, Lärkan och Hejdenborg var på Golden Hits i fredags och ni förstår nog att jag har behövt lite tid för att tänka över mina val här i livet...

Hur som helst tänkte jag ge er en snabb uppdatering:
Jag har AJ i hela jävla kroppen.
Anledningen är att jag börjat träna på gym.

Jag vet att jag sagt att det är totalt astråkigt, men nu har jag äntligen funnit något vackert i det hela. Och det är inte muskler och kosntant träningsvärk.
Jag går på gymet mer för ögongodis än godisförbränning, haha...

Om någon hade talat om för mig tidigare att übersnygga rockkillar också går på gym så hade jag köpt ett årskort för längesen.
Jag har verkligen hittat min motivation i att dag efter dag skaffa mig åt helvete för mycket träningsvärk!

Jag förstår vad Jennie Widegren från Bounce menade när jag intervjuade henne, hon sa att man ska sätta upp rimliga mål (jag har satt träning minst en gång per månad) och att finna ett snygg Personal Trainer (jag skiter i PT, jag siktar mer på att "förfölja" och "råka" träna samma tider som de tuffaste).

Med den här följetongen kanske jag för första gången lyckas pricka formen när det är strandsäsong. Coolt. 

Hehe... 

Nu sitter vi här igen, några timmar före tryck, med blödande fingrar, skrivkramp och total beslutsångest över vad för smart vi ska skriva på ledarsidan.

Det är alltid så här.
Sist av allt skriver vi ledaren, eller nej, näst sist. För allra sist försöker Petrus komma på något smart citat som är obligatoriskt på sidan.

Men det kanske inte är så konstigt att vi har total idétorka när vi har producerat cirka 66 redaktionella sidor, genomfört dem, skrivit dem, lagt in dem i layout, redigerat, korrat, korrat igen, gjort till pdf och sen gjort om hälften för att det ändå finns småmissar.

Senaste åtta dagarna har vi jobbat mer än vad en doktor skulle rekommendera.
Får företagshälsovården fått reda på exakta arbetstimmar hade de ordinerat semster.
Hade de dessutom fått reda på att säljarna springer som en levande hjärtinfarkt in och ut från redaktionen hade vi även tvingats till att lyssna på fågelkvitter minst en halvtimme om dagen.

Men nu vet de inte det. Så här sitter vi med skrivkramp och undrar vad i helvete vi ska skriva.

PS: Det här var ett av ledarförslagen. Nummer fem i ordningen tror jag? 

Satan vad skönt det är att vakna 10:20, inse att man missat fyra alarm på mobilen, ett samtal och två meddelande. Pricken över i:et är insikten "helvete, det är inte helg, det är ingen normal dag, det är ju tryckdygn!!!".

Har aldrig någonsin vaknat och gjort mig i ordning på så kort tid jag gjorde imorse.

På vägen in till redaktionen köpte jag med en hjärtformad ask med gelehjärtan till Petrus.
"Förlåt mig".
Ungefär.
Nu gjorde det inte så stor skillnad för Anton Abele (han som kämpar mot gautvåldet) hade varit uppe på redaktionen på morgonen och skänkt oss en stor skål med godis... men ändå. Jag tror Petrus gillade gesten.

Tryckdygn som sagt... jag sitter fastmonterad framför datorn och för in korr, kollar igenom sidorna en sista gång och funderar konstant på om det är något jag glömt bort.
Kvar att göra:
* Skriva rubriker och nedryckare på omslaget.
* Skriva innehållet. Redigera. Korra.
* Skriva en ledare. Där är det mest "ångest" just nu... som vanligt sparar vi den biten tills sista sekund. Men det ska nog stå några väl valda ord där även denna gång.