Hårdrockspresskonferenser – can't live with 'em, can't kill 'em. Stora humorhändelser, där de flesta närvarande sitter tysta medan andra – företrädesvis från det forna östblockets metalpublikationer – ber om autografer, förklarar hur bra en viss spelning för sju år sen i Thessaloniki eller Kiev var, eller inte kan prata engelska över huvud taget.

Pinsam tystnad? Check.

Föraktfulla kluckanden från intervjuobjekten och övriga samlade? Check.

Språkförbistring? Skojar du?

Från dagens presskonferenser, de enda vettiga pratminusen:



Lita Ford

Har du fortfarande kontakt med de gamla medlemmarna i Runaways?
– Med basisten ja... det är allt.

lång konstpaus

– Det är en lång historia.

Random journalist:

– Vi har tid.

Tystnad.

---

Lemmy, Motörhead

Vad tyckte du om Brian Robertson som gitarrist när han spelade med er?
– Som gitarrist, fantastisk. Som människa, förkastlig.

Återkommer med mer imorgon. Presskonferenser på rockfestival är the gift that keeps on giving...

Nuclear war... it's a motherfucker!

Jo, vi säger som den gamle jazzlegenden Sun Ra. När Voivod spelade Nuclear War var allt regn, fula hårdrocksbönder och dåligt festivalkäk totalt värt det. Skamligt lågt besökarantal på dagens mest unika händelse, det fransk-kanadensiska cybermetalgänget Voivod som dock inte verkade ta illa vid sig av den dåliga uppslutningen.

Deras originalgitarrist Piggy avled i tarmcancer för ett par år sedan men efterlämnade mycket låtmaterial som de nu spelat in på kommande albumet Infini – släpps om två veckor.

Tidigare Metallica-basisten Jason Newsted hoppade av sitt miljadärsgäng och lirade med Voivod, vilket säger lite om deras kultstatus. På scen idag fanns dock originalbasisten Blackie, tillsammans med Away och Snake samt nye gitarristen Dan som tidigare spelat med Cryptopsy, och gjorde ett särdeles bra jobb med bandets komplexa jazzlika arrangemang. Är det något gäng som inte kan jämföras med några andra är det Voivod. Vad är det i det Quebeckska drickvattnet?

Höjdpunkter: The Unknown Knows, Nuclear War och avslutande Pink Floyd-covern Astronomy Domine.

Därefter totalt jävla rens med svenska death metal-legenderna Unleashed och maximalt primitivt jesusföraktande röj. Såväl publik som band hade anlagt den härligt grisrosa solbränna som är legio på festival.

Har även plåtat en sjukt bra ryggtavla till Linneas SvD-blogg där de analyserar svenska hårdrockares jeansjackor. Får se om Grotesque-mannen publiceras senare...

Fredagens program

Ja, det gick ju åt pipsvängen med de layoutmässiga detaljerna även i föregående inlägg, så i väntan på den presskonferens med Lita Ford som strax startar så tar vi en titt på resten av fredagens program:

15.00 Voivod (Sweden Stage)
För ett par år sedan gick detta fransk-kanadensiska bands gitarrist Piggy bort – senare i juni släpps en skiva med hans sista inspelade låtar. Ett fantastiskt tillfälle att ändå få höra ett av de mest unika och inflytelserika banden inom thrash och progressiv metal.

16.00 Unleashed (Zeppelin Stage)
Efter Entombed och Dismember var Unleashed förmodligen Stockholms största death metal-band i början på 90-talet, och fortsätter oförtrutet att ge ut skivor och turnera. Mangel!

16.30 Lita Ford (Festival Stage)
En av få kvinnliga superstjärnor inom den hårda rocken, och jämte forna bandkollegan Joan Jett från The Runaways, den största. Att ha stått ut med Chris Holmes ifrån W.A.S.P. som hon var gift med under 80-talet förtjänar tapperhetsmedalj bara det.

18.15 UFO (Sweden Stage)
Ett av Storbritanniens mest hårdkrökande gäng från 70-talet innehöll en ung Michael Schenker, tidigare i Scorpions. Numera ser laguppställningen annorlunda ut men låtskatten är fortfarande en av den brittiska hårdrockens starkaste.

20.30 Crucified Barbara (Zeppelin Stage)
Stockholmstjejerna har fått mycket beröm för andra albumet Til Death Do Us Party och återvänder till Sweden Rock Festival med massor av turnévana och hård festrock.

21.45 Motörhead (Rock Stage)
Hör du till de osnutna som av någon anledning aldrig sett Motörhead finns ingen ursäkt. Dessvärre brukar volymen på deras Sweden Rock-spelningar vara förhållandevis mesig.

22.00 Abramis Brama (Gibson Stage)
Stockholmsgäng som just släppt fjärde studioalbumet och levererar hårt svängande bluesbaserad rock med svenska texter och ett infernaliskt tajt liveös.

Och just ja, In Flames också, men de behöver knappast någon närmare presentation.

Som vanligt för många band att spana in, för många fejs att prata med. Och lite för kallt väder för att kunna kånka runt utrustning och blogga.

Torsdagen bjöd på Outlaws, en av de där osäkra festivalbokningarna då endast ett fåtal originalmedlemmar – i det här fallet två – medverkar och de tidigare aldrig spelat i Sverige, trots en 33-årig karriär. Men det ifrån Florida härstammande gänget levererade en fenomenal konsert med hillbillyboogie, country och snortajta gitarrsolon. Se själva, avslutningen av Green Grass & High Tides...




Avslutade också inte oväntat med största hiten, cowboyanthemlåten Ghost Riders In The Sky. Publiken såg i genomsnitt ut så här:


Volbeat, som ni läst om i senaste numret av tidningen, drog samtidigt all övrig publik på området, med enorm publikrespons. Lyssnar man till deras musik är det faktiskt oförklarligt. En blanding av Danzig och Metallica när de var som sämst. Men ett par hitlåtar har de, det får erkännas.

Flogging Molly är kanske festivalens mest udda gäng, ett förvånansvärt traditionalistiskt Irländskt folkrockgäng i The Pogues anda. Välspelat och glatt. Och helt utan metalmanér med djävulstecken, fula hockeyfrillor och töntigt mellansnack. En frisk fläkt.

60-plussarna i The Tubes gav också en energisk konsert med sångaren Fee Waybill i god form med höjdpunkter i låtar som White Punks On Dope och Angry Inch, som Type O Negative covrat och populariserat. Mot slutet övergick han i alter egot Quay Lewd i silverbrallor, bar överkropp och de högsta platådojorna någonsin. Och fick Lady Gaga att framstå som en ordinär snabbköpskassörska.

ZZ Top var dessvärre lojare än någonsin, men hade åtminstone festivalens snyggaste och dyraste scendekor, en hyfsad coveravdelning med gamla örhänget Catfish Blues från farfars och farmors tid och Foxy Lady, samt en bizarr intervju med en ung, vacker lokal kvinna som med stor sannolikhet erbjöds samlag efteråt. Gimme All Your Loving, Sharp Dressed Man, La Grange, Tush. Ja, givetvis avverkades publikfavoriterna men då hade Frank Beards oengagerade slöa trumspel redan fått oss på andra tankar.

Fashion a la Sweden Rock.

Nämligen Bullet. Som bara måste ses. Energisprakande formelrock som hämtar inspiration av AC/DC, Accept, Judas Priest och gjuter nytt liv i den gamla gubbmusiken med en glädje och entusiasm som smittade av sig på publiken – som vägrade gå utan fortsatte med allsången. Forne basisten Lenny Blade, som emigrerat till Thailand, fanns med i form av en docka som ploppade fram ut förstärkaren och headbangade förnöjt.

Träffade just på Bulletkillarna som hälsade att nästa helg är det festival i deras folkpark Tyrolen i Småland. Muskelrock heter tillställningen och bjuder bland annat på kanadensiske muskelguden Thor, The Devil's Blood och Wolf.

Bullets gitarrist Hampus Klang och basist Adam Hector.