En helt vanlig onsdagskvälls drog jag ett djupt andetag, samlade mod och rev av plasten på spelfodralet för att inviga nya rallyspelet Need for speed – Shift. Efter att ha sett tv-reklamen var jag helt ärligt nervös, spelet verkade ju skitsvårt! Speciellt om man som jag inte spelat särskilt mycket det senaste året, har en simpel handkontroll och är allt annat än smooth i sin manövrering av bilen.

Efter träningsrundan var jag knappast en tuffare spelare, trots pedagogiska pilar som visar bästa vägval och som till och med lyser rött eller gult om man kör för fort, lyckades jag ändå med det smått omöjliga att köra mesta delen av loppet i kuperad terräng istället för på den asfalterade gatan. Den rundan borde vara ett tecken på hur otroligt kass jag är på att gasa, bromsa, styra och göra allt samtidigt.

Valet av bil blev åtminstone rätt simpelt för mig, allt jag hade råd att köpa var antingen en Audi S3 eller en liten bil vars märke inte ens fastnade på näthinnan.

Med prestationsångest inledde jag samlandet av stjärnor i de fem slavliknande racen som skulle ta mig till de större tävlingarna. Och det var där och då jag förvandlades från ett skakande asplöv till ett frågetecken. Resultatet av de tio första racen var nämligen nio vinster och en förlust.

Det här är ändå spelet som kommer från snubbarna som utvecklat världens svåraste bilspel – GTR 2. När till och med jag som är riktigt dålig lyckas vinna lopp efter lopp funderar jag över svårighetsgraden. Hur kul kan det vara för en riktigt duktig spelare att ta sig igenom cirka två timmars barnspel innan de riktiga utmaningarna kommer?

Nu blir det som tur är lite svårare, man får visa sin skicklighet genom bland annat aggressiv körstil, bra vägval, rätt hastighet och snygg kommunikation med coachingrösten. Bilarna går snabbt (vissa av dem i alla fall), miljöerna är verklighetstrogna och man vinner pengar så man kan köpa på sig lite balla tillbehör (hey, vem vill inte ha två nitrogastuber i plåtburken?).

Som rookie i spelvärlden vill jag även spy galla: Var i helvete sitter backknappen? Och varför blir bildfärgen i grå-brun nyans när jag kör in i en betongvägg i 169 km/h? Och måste framrutan efter den kraschen vara krossad i så många sekunder? Det gör ju bara att jag krockar in i ytterligare något meningslöst föremål...

Summan av den här recensionen är att Need for speed – Shift faktiskt är ett rätt okej racingspel för alla kategorier av spelare. Miljöerna verklighetstrogna, man får nya utmaningar, bilarna går fort men är hyfsat stabila och coachingen är nästan så bra att till och med farmor skulle förstå grundpoängen med allt.