Vi möter upp Daniel Gilbert i lobbyn på Nordic Light Hotel i Stockholm där han sitter i en svart soffa med en kaffe framför sig på det runda bordet och håller just på att avsluta intervjun innan oss.

Daniel är född och uppvuxen i Göteborg och var tillsammans med Henrik Berggren och startade indiepop bandet Broder Daniel, men allt blev inte som de hade tänkt sig och efter alla turer i minibussar och bandets olika viljor så valde Daniel att hoppa av. Ett beslut han inte ångrat sedan dess och kan nu istället glädjas åt hur bra de har lyckats utan honom. Gilbert hoppade in som gitarrist åt Håkan Hellström istället och inställningen till deras första demo Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var att det bara skulle bli några få spelningar och ingenting annat. Det var ingen som riktigt hade kalkylerat det som någon framtid…

– Det har bara varit en stor jävla bonus att få åka med och se att det har blivit så stort som det har blivit. Det har bara varit otroligt roligt!

Så efter att ha varit gitarrist åt både Broder Daniel, Fiesta, Håkan Hellström och Augustifamiljen kommer nu hans största utmaning hittills då han för första gången släpper sin första soloplatta New African Sporta, Soul Café Club No #1. Namnet kommer från en svartbar som låg på Andra Långgatan i Göteborg dit grabbarna brukade gå i tonåren, och där stod namnet skrivit med svartmålad färg på en ståldörr som de fälldes upp när det var öppet. Daniel berättar att bartendern var en gammal svart alkis-man som spelade massa soulmusik medans ett gäng skinnhuvuden satt i ena hörnet och några andra halvt kriminella stod och spelade biljard.

– Måste väl vart ett väldigt bra namn på en bar eftersom det har etsat sig fast 20 år senare från när jag väl var där. Jag började tänka på det förra året just för namnet, ett ganska omöjligt och galet namn på ett litet ställe som hade en bardisk, ett biljardbord och tre sittbås typ.

Men att han nu släpper eget är något som för honom både känns skräckfyllt och roligt fast enligt Daniel själv så hade han aldrig någon tanke på att släppa eget.

– Jag har inte haft planer på att bli soloartist, men det är väldigt roligt att få sitta i en studio och få hålla på, se hur låtarna formar sig. Sen insåg jag väl igenom halva processen att folk skulle lyssna på detta och bedöma det efter andra måttstockar och då blev det väl lite skräckblandad förtjusning.

Men att skriva låtar var nog inte det största problemet att vara nervös över eftersom han i nästan 20 år skrivit låtar vid sidan av sin karriär som gitarrist. Daniel har egentligen aldrig velat göra en skiva på så sett utan berättar att han lika gärna kunde ha spelat in låtarna själv och bara lagt i en låda. Men så kom det ett erbjudande som han inte kände att han kunde tacka nej till riktigt.

– Nisse frågade om jag ville göra en skiva som skulle vara klar i oktober och då blev det helt plötsligt en möjlighet att göra det. Annars hade det nog aldrig hänt, så jag tänkte att det lika gärna var bra om jag passade på nu, annars kanske jag blir för gammal. Men eftersom man har hållit på i nästan tio år med Håkan så känns det ju inte som man gör någon debut nu, utan mer ett sidospår av det man har gjort hela tiden. Sen att det utifrån sett ser ut som en debut, det får andra oroa sig över.

Per Stålberg som både är gitarrist och producent på Gilberts platta kom fram till idén att arbeta tillsammans när de på förmiddagen efter barnlämning på respektive skola och dagis brukade träffas och fika i Göteborg. Per berättade för Daniel att han hade precis gjort färdigt sin studio som var ganska nybyggd och båda tyckte att det skulle vara perfekt att göra en skiva tillsammans där.

– Så valde vi ut en del gamla låtar jag hade på lager och kände att jag bara inte kunde slänga bort. När jag insåg att det verkligen var på gång så fick jag en sån kreativ rush och började skriva en massa nya låtar som man ville ha med också.

Musikaliskt så ska låtarna ha kommit från ljud som har influerat ditt egna liv! Vad är det som har influerat dig genom alla år?

– Nu när vi har hållit på och spelat in så har det blivit att man börjat gått tillbaka och lyssnat på 90-tals gitarr-mangel-indie. Så det har väl varit en ganska direkt influens på hur ljudet på skivan har blivit. Men man lyssnar ju på olika saker, allt från gammal jazz till hyfsat modern musik, så allt har ju påverkat en på något sätt.

Vilken erfarenhet tar du med dig in i studion till din nya platta om du tänker tillbaka på de andra banden du har medverkat i?

– Jag har haft väldig tur nu när jag har jobbat med Per eftersom det är hans egen studio så har vi inte haft någon människa som står med tidtagarur och mäter hur mycket det kostar varje dag, utan vi har kunnat gå och sätta oss och äta lunch i fyra timmar utan att behöva oroa oss för att ha sumpat en hel dag i studion. Vilket det nästan alltid har vart med de andra projekten jag har gjort, att har en viss begränsad tid som man måste få allting gjort på. Här har man haft lite mer frihet och har kunnat prova sig fram.

Något som kanske inte många vet om Daniel är att han föddes med läckande hjärta, något som han senare skulle få reda på var endokardit, ett hjärtfel som oftast drabbar sprutnarkomaner. Genom åren har han fått ligga på olika infektionskliniker och livet kanske inte alltid har varit så ljust för honom då även hans psyke och kropp har ”lagt av” under vissa perioder, något han nämner som under sina personliga konkurser i livet. Detta i sin tur har lett till att han har haft en väldigt pessimistisk livssyn.

– Det beror väl delvis på hjärtfelet, men när vi bildade vår lilla pakt under högstadiet så ställde vi oss vi sidan av de andra människorna, och det har väl färgat ännu mer att det spelar ingen roll hur man gör i livet för det kommer ändå sluta som det slutar, och man har ingen chans att påverka det.

Hur funkar det för dig idag?

– Idag känns det väldigt bra att man har förhoppningar i alla fall, eftersom det har man inte haft i sitt liv tidigare. Idag är jag en före detta pessimist och numera en orolig positivist snarare.

Så vad skulle du säga att du är mest stolt över i ditt liv/karriär?

– Min son faktiskt måste jag säga där. Mer eller mindre sen han var två år så har jag haft han själv för hans mamma har varit borta ur bilden eller kommit och gått kan man säga. Han är ett väldigt fint exemplar och man kan väl säga att han är den som jag har lyckats bäst med här i livet. Sen den här resan med Håkan har ju varit helt fantastisk. Just den resan var ju helt fantastisk, där hade vi ju inga förväntningar att den skulle leda någonstans när vi började och att då få göra det med sin bästa vän. Det har vart höjdpunkten hittills.

Är du nervös på hur folk kommer att reagera på skivan nu?

– Ja eller egentligen nej, det får gå som det går. Jag är mer nervös att jag ska bli överkörd när jag går över gatan här ute eller över att ramla i snöslasket och få en skallfraktur, det är mer en sån orolighet jag lider av.

Till sist, Håkan skrev ju låten Hurricane Gilbert till dig, vad var din första reaktion när du hörde den?

– Exakt då så var jag fortfarande lite för inne i det den beskriver för att kunna bedöma det objektiva. Jag trodde ju hela tiden att ingen visste vad som pågick eller vad jag gick igenom, men när man spelar och umgås med sin bäste vän i turnébussar och i studion så kanske det inte är lätt att undgå det. Men sen att det fanns andra människor som brydde sig om mig annat än mina föräldrar värmde ju väldigt mycket. Vi spelar ju den på konserterna men man vänjer sig ju aldrig riktigt, fast nu försöker jag att koncentrera mig på att leverera den utåt snarare än att bara känna den som man gjorde de första 20-30 gångerna som vi spelade den. Det var väldigt lustigt för ingen av oss trodde att vi skulle spela den live någon gång men sen har det ju blivit lite av en live-favorit vilket är jävligt skoj.