Patrik Arve, Joakim Åhlund och Klas Åhlund utgör gruppen Teddybears och när det kommer till att synas i media är de knappast ett band i mängden. Några dagar före vår intervju kommer informationen om att trion kommer att ha sina teddybjörnshuvuden på sig inte bara under fotograferingen, utan även under intervjun. Den detaljen gör att allt känns väldigt absurt, men det är så deras marknadsföring sköts utomlands och det är tydligen något de även tänker köra i Sverige.

Väl på intervjudagen tar vi oss till deras studio i centrala Stockholm där vi möts upp av tre kostymklädda män som presenterar sig som Joakim, Klas och Patrik. Du läste rätt, män, inte teddybjörnar. Intervjun ska tydligen i alla fall genomföras utan björnhuvuden.

– Huvudena blir rätt så varma efter ett tag, förklarar Joakim och sätter sig tillrätta i ett hörn av soffan.

Vi har kommit in i Teddybears studio, fristaden där bland annat deras senaste album Devils Music spelats in, vilket i statistik innebär att de är aktuella med sitt sjätte album sen de startades Teddybears för 19 år sedan.

– Det har varit en känslomässig berg-och-dalbana. Snart har vi varit längre i bandet än vi inte varit i bandet. Bandet är äldre än vissa av era läsare, vi sysslade med hardcore när de föddes skrattar Joakim och fortsätter:

– De flesta band slutar efter första dåliga spelningen. Kollar man på alla de stora banden som funnits lika länge som oss, till exempel Metallica, Depeche Mode och U2, så har de ändå nått en viss framgång, det har helt uteblivit i vårt fall, ha ha. När de börjar bråka kallar de in en terapeut som håller sessioner med dem, de har yttre krafter som vill att de fortsätter. Det finns inte i vårt fall, och med det i bakhuvudet tycker jag att det är en ännu större prestation att vi hållit ihop så länge.

När de för 19 år sedan startade Teddybears var det knappast med samma sound på låtmaterialet som de intog scener runt om i Sverige. Då var de kända för att vara ett trashigt grindcoreband som hade sönder mer eller mindre allt som kom i deras väg. Till exempel år 1993 när de spelade på en klubb i Stockholm. Högtalare slängdes ut i publiken och kom tillbaka upp på scenen efter en stund i molekyler, rutor kraschades och allt var utom kontroll.

– Vi levde ett punkliv, käkade vegetariska grytor som hade stått i flera dagar och sov i sovsäckar direkt på stengolv. När vi spelade gick utrustningen sönder för att publiken hoppade upp på scenen och dansande sönder allt som kom i deras väg. Det var skitkul, säger Patrik.

Men å andra sidan hävdar han att det var då, nu är det andra tider och andra ambitioner.

– Man blir trött på de vegetariska grytorna. Det är på sätt och vis skönt att ha varit med om det och fått det ur systemet. Under en konsert kunde jag slå sönder tre gitarrer bara under första låten. Nu är det gjort så jag behöver inte göra det igen, säger Patrik.

– Jag känner fortfarande viljan att ha sönder saker, inflikar Joakim och skrattar.

– Då var vi en del av punkrörelsens utveckling, vi stod mitt i det hela och drev på kaoset, man kände sig helt osårbar på scenen och tiden bara försvann, säger Patrik och skakar på huvudet.

Trots kaos, osårbarhet och en vild ungdom började bandet att röra sig mot en annan riktning. Redan på första skivan You are Teddybears som släpptes 1993 gjorde Patrik några tappra försök till att rappa. De tänkte på hip hop och reggae, men det blev en rebellisk punkskiva. Att gå från den stilen till det de är idag verkar vara ett stort steg, men för trion har det mest varit en naturlig utveckling.

– Vi har tagit babysteps, ett litet steg i taget, säger Joakim och håller ihop tummen och pekfingret för att visa hur små steg han egentligen menar.

– Det har nog inte varit en naturlig utveckling, för ingenting i det här bandet är naturligt. Men jag tror att det beror på att vi alla har en bred musiksmak och så har sättet vi gjort musiken på anpassats mer efter vår smak, säger Klas.

– Det vi gjorde under våra första år skulle inte passa nu, det finns de som fastnar i det gamla och inte utvecklas som band. Jag tycker att det vore tragiskt att stå kvar som 40-årig gubbe och göra samma sak som när man var 18 år, fyller Joakim i.

Inför andra skivan I can´t believe it´s Teddybears STHLM valde de att ta in producenten Christian Falk som tidigare gjort flera hip hop-skivor som de gillade. De hoppades på att han skulle kunna hjälpa dem med att få in mer hip hop i deras nya album.

– Men han såg det mer som ett tillfälle att få leva ut sina förtryckta punkgrejer, det blev inte vad vi ville, det blev mer renodlad punk än vi tänkt oss från början, berättar Joakim.

När de fyra år senare, år 2000, skulle ge ut sitt tredje album Rock´n´Roll Highschool hade de helt andra förutsättningar. Egentligen var deras musiksmak, ambition och inspiration densamma som alltid – det som var till deras fördel var att priset på avancerade trummaskiner och samplers hade sjunkit till en nivå de hade råd med. Helt plötsligt var de inte bundna till att göra musiken i replokalen, istället kunde de göra den fritt i huvudet framför mixerbordet. Det medförde att soundet blev totalt annorlunda gentemot vad man tidigare hört från Teddybears, något som innebar ett genombrott och erkännande. Ett kvitto på det fick de under Grammisgalan 2000 då de fick ta emot pris för Årets bästa pop/rock-grupp och Årets album.

Med på Rock´n´Roll Highschool fanns bland annat låten som Teddybears förmodligen är mest kända för – Punkrocker. Den har under åren blivit en av de mest populära låtarna för andra artister att göra egna versioner på. Thomas Rusiak gjorde Hiphopper, Torgny Melins ändrade om den till Dansbander och Teddybears själva spelade senast in en ny version tillsammans med Iggy Pop.

– Vi tänkte att det skulle vara kul om Iggy Pop ville sjunga på den låten, sen var inte steget så stort att ringa och fråga honom, berättar Klas. Samarbeten med andra artister är vardagsmat för trion. Utöver Iggy Pop har de bland annat tagit hjälp av Eve, Thomas Rusiak, Flaming Lips, Cee-Lo och B52s på sina alster. En brokig skara som man åtminstone på pappret har svårt för att se en koppling mellan.

– Den gemensamma nämnaren mellan dem är att vi är fans av dem. Vi har hört av oss till dem för att vi lyssnat på deras grejer och blivit avundsjuka för att de är grymma. Då lånar vi in dem i vår musik, så har det varit varenda gång vi haft med andra artister, berättar Klas.

– Whatever works. Bara vår låt blir bra och mäktig i slutändan, fyller Joakim i.

– Det har blivit så att vi med jämna mellanrum måste komma ut ur studion och berätta vad vi gör här inne egentligen. Vi föser ihop ett album och ser efter ett tag vad det blir för något. På sistone har vi lyckats få ihop allt fler låtar till varje skiva och fler samarbeten, fortsätter Klas.

Just nu har de ett ”mellanrum” då de är på väg ut ur studion. Nya albumet Devils Music har de värpt på i fyra år. De hävdar att de har samma ingredienser som alltid, men att det låter lite åt tidigt rockabillysväng samtidigt som det är inspirerat med stelt elektroniskt sväng a la Kraftwerk.

– Om det är något jag är stolt över så är det att vår musik på pappret låter som en spretig cocktail, men att det finns ett utpräglat sound. Även om vi inte vill bli en rutten kopia av oss själva så har vi kvar kärnan av vårt sound, säger Joakim och tänker efter en stund innan han fortsätter:

Teddybears känns trots 19 år i ryggen otroligt fräscha och väldigt sams. De förklarar att de på ett konstruktivt sätt går väldigt hårt åt varandras idéer och att de maler ner alla tankar tills alla gillar slutresultatet.

– Det är klart vi blir less på varandra eller vissa situationer, men samtidigt gör vi så bra saker att det inte går att blunda för att vi fungerar tillsammans. Det som håller ihop oss är att vi är stolta över vår musik och rädslan för att behöva ta ett riktigt jobb, säger Joakim och får medhåll av de andra.

Något de däremot inte är rädda för är att leva ut sina fantasier. Ett exempel är för några år sedan då de otippat nog använde sig av dansbandet Torgny Melins som förband under en enda otroligt påkostad spelning.

– Det var bara ett rent skämt från början, vi tyckte att det skulle vara sjukt roligt om vi hade ett dansband som gjorde covers på våra låtar. Vi har hög ambitionsnivå och försöker bjuda på något extra istället för att boka in ett random förband. Istället hyrde vi in Torgny Melins och lät dem repa in våra låtar. Vi spelade även in en film där aliens sprutar grönt slem och fejkade att polisen hämtade oss under spelningen. Allt för en enda konsert, det var lite som att elda för kråkorna, vi gick sjukt mycket back ekonomiskt på den spelningen. Men det blev sjukt mycket roliga storys, vi gör sådant för att vi tycker att det är roligt, säger Klas.

En annan detalj som de håller fast vid för att ”det är roligt” är björnhuvudena de har på sig på alla spelningar.

– Björnhuvudena finns i princip för att vi tycker att det är kul. Det är inte mycket strategi bakom det hela. Vi ser ingenting när vi har dem på oss, vi hör ingenting och tappar helt lokalorienteringen. Det är nästan så man får panik i dem, säger Klas.

Björnhuvudena kom dock inte först i deras nallemani, bandnamnet Teddybears kom före. Ett namn som utmärker sig en hel del bland den tidens bandnamn som för det mesta representerades av hårdare varianter.

– De flesta kallade sig för typ Death From Hell och liknande, vi var kärringar mot strömmen och valde att kalla oss för Teddybears. Björnhuvudet var med i vår första musikvideo Step on it, men det var en annan kille som fick ha det på sig då, berättar Patrik.

– Sen beställde vi tre nya huvuden till oss själva och sen dess får vi inte nog av dem. Det är lite som Kiss som alltid har smink i ansiktet, en utsmyckning för showen. Det blir mer spännande att se oss i björnhuvudena än att behöva se tre trötta gubbar på scenen, säger Joakim.

– Det är egentligen svårt att tänka ut en sådan sak att döpa sig till Teddybears och sen ha björnhuvuden på sig när man spelar, men det är lätt om man är helt braindead, fortsätter Joakim.

Under intervjuns gång så återkommer meningen ”för att det är roligt” ett flertal gånger. En summering är att det är just det uttrycket som gör att Teddybears faktiskt fungerar utan varken terapeuter eller splittringar efter så många år tillsammans.

Med det nya albumet i pipelinen är de laddade för att regera igen.

– Vi har värpt på den här skivan så länge och har putsat klart den nu. Det är jävligt roligt, katten har varit borta lite för länge och massa råttor har börjat dansat på bordet, men nu är katten hemma igen och alla råttor kan krypa tillbaka till sitt hål med sin ruttna musik, säger Joakim.