ÖREBRO Att vandra genom Campus just den här tiden på året, ter sig i det närmaste som en dans. Det vilar något slags skimmer över folk, över hela den vardagliga, och inte sällan slentrianmässiga, företeelsen att befinna sig på universitet. Våren har kommit för länge sen, och sommaren står och lurar med pillimariskt leende bakom knuten.

Studenterna, detta naturens besynnerliga flockdjur, samlas invid husfasaderna med solbrillor på. Man tar av sig sin bisonpäls som tungt vilat över axlarna under hela vinterhalvåret, och bara… njuter. Den här känslan liksom kapslar in hela området i ett välbefinnande av rang. Vintern är över, ta fram engångsgrillen pronto! Hit med en GB-glass! Det är ett trevligt fenomen när folk ler med hela kroppen, och inte bara med munnen. Det smittar av sig, och allting blir lite enklare att tackla. En omtenta blir plötsligt lite mindre besvärlig, den okristligt lätta pengapungen blir ett bekymmer man sätter åt sidan, och om man fått gått upp med tuppen för sjätte dagen i rad så är det helt enkelt överkomligt. Solen lyser ju in genom persiennerna igen; den mörka tiden av året är till ända. Örebro, tillsammans med resten av Sverige, har hängt på torken ända sedan oktober. Det är äntligen dags att till fullo hänge sig åt den där runda bollen på himlavalvet; den som huvuddelen av oss alla är så gruvligt beroende av!