UPPSALA När det hade spridit sig i släkten att jag skulle flytta hit stack en utav mina farbröder en bok i mina händer.

Hur man ligger vid universitet heter den, en liten behändig bok om Uppsala från år 1956 skapad av ”Licentiat Pseudonymus”. Inget sexuellt här inte, då det här begav sig då man använde verbet ”ligga” för att studera, vilket i och för sig kanske gäller än idag, men på ett annat sätt. I boken finns i alla fall ett mantra: ”Ni gå på klassisk mark, där seklerna sin ungdomsdrapa diktar/ Ni gå på klassisk mark – och det förpliktar”. Och folk känner plikten. Det är svårt att få något gjort i Uppsala överhuvudtaget, utan att det inte ska dränkas i en punsch, latinska fraser, frackar och ordvitsar. Ofta frågar man sig vad som är meningen med det hela. Går man förbi universitetshuset, med mottot ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” (som borde vara tvärtom), kommer man till parken där Erik Gustaf Geijer står stolt som en tre meter hög staty med en kvinna liggandes vid hans fötter – en park som för övrigt är strösslad med runstenar som klassiska tiders män har släpat dit – och man känner historiens absurda vingslag. Och däri ligger meningen. Då marken är tidigare trampad av manschauvinistiska kulturminnesplundrande män med smått fascistoida tendenser får alla som går därefter att framstå som högst vettiga, åtminstone relativt sett. För det är vi evigt tacksamma.